Hos oss börjar planeringen av valpar långt innan det är dags att para. Vår ambition är att hitta två föräldradjur som på bästa sätt kommer att komplettera varandras styrkor och svagheter, för att få fram friska, arbetsglada och sociala valpar/hundar. Inte alltid någon lätt uppgift, och inte alltid blir det som man trott, men mycket spännande och rolig förberedelse. Att bara se en hane på ett prov och sedan tro att det blir en bra partner till min tik, räcker inte. Jag vill gärna se hans MH (om han är svensk och därmed gjort MH) och även hans syskon. Jag försöker ta reda på så mycket som möjligt om hanens föräldrar, hans syskon, deras sjukshistoria, arbetsmeriter mm. Jag klurar, vrider och vänder, kan detta bli en bra partner. När väl detta långa och tidsödande arbete är klart då bestämmer jag med handhundsägaren och sedan är det bara att vänta på löp :-)
När väl parningen kommit till stånd är det viktigt att tiken, redan från dag ett, får fortsätta att leva som vanligt, här hos oss, eller hos sin familj. Redan de första veckorna är en känslig period för fostren och därför utsätts aldrig tiken för någon påtvingad stress under hela dräktigheten, detta för att hon och valparna ska må så bra som möjligt. Det innebär att jag aldrig skulle ta ut en dräktig tik (även om hon är nyparad och man inte kan veta om hon är dräktig) på någon sorts prov eller tävling. Tiken kan klara det alldeles utmärkt ur våra ögon sett, men ändå ha varit stressad/pressad, som det lätt blir i en tävlingssituation och överföra detta till sina valpar, det vill säga så kallad prenatal stress, och som kan få negativa konsekvenser resten av livet för valpen. (för er som är intresserade att fördjupa er i ämnet finns det mycket forskning att läsa om prenatal stress). Dessutom florerar det ju också en hel del smittor i tävlings- utställningssammanhang. Naturligtvis kan man stöta på allt detta i vardagen också, stressen, smittorna, men varför utmana ödet....
Tiken lever hela tiden tillsammans med sin familj fram till valpning. Är det en fodertik så flyttar hon hit till oss minst två veckor innan planerad valpning. Ingen dräktig tik färdas med bil, mer än till veterinär, minst två veckor innan beräknad valpning, enl Jordbruksverkets regelverk. Vi har vårt valprum inne i vårt hus där valparna föds och kommer vistas tillsammans med tiken de första veckorna, de kommer inte vistas någon gång i hundgård eller dyl utan kommer ta del av allt som händer i familjen. När valparna väl föds så ska det ha det lugnt och tryggt de första veckorna. Vi lyfter inte de nyfödda valparna, måste vi flytta på dem så rullar vi dem. Allt för att minimera stressen, att höjas upp i luften när man är både blind och döv, måste vara en skräckupplevelse. Vi försöker att plocka med dem så lite som möjligt men vi finns där hela tiden och är ett stöd för mammatik och förstås kollar så allt ser fint ut med de små. De första veckorna lämnar vi dem inte ensamma över huvudtaget, den första veckan går vi skift och en av oss finns alltid hos dem, sovandes bredvid, beredd att rycka ut om något skulle krisa.
Den första tiden vill inte tiken lämna sin valpar, då är det bara korta kissrundor som gäller men så fort hon vill så börjar vi gå korta promenader med henne, för att hon ska få komma ifrån/vila lite från mammarollen, hålla musklerna igång och stimulera återhämtningen av tiken, det tar på krafterna att vara mamma.
När valparna öppnat sina ögon och sina öron, börjat gå och försöker ta sig ur valphagen är det dags att flytta dem till en större hage. Den har de sedan som bas när de ska sova på nätterna men all vaken tid spenderar vi med valparna, de är tillsammans med oss i köket och det är väldigt mycket ute. Vi bygger diverse olika klurigheter och lekaktiviteter till dem på tomten, saker att krypa genom, klättra på, vicka på, som prasslar mm. Det är vårt sätt att förbereda dem för framtiden och när de ska ut i vida världen. Tiken får hela tiden gå med sina valpar och hon är tillsammans med dem jämnt fram till dess de är minst åtta veckor och de ska börja flytta. Tiken är det viktigaste valparna har, i början ger hon dem bara mat, värme och trygghet men ju äldre de blir ju mer börjar hon uppfostra valparna, en otroligt viktig del i valparnas utveckling och valpar som inte haft en mamma som uppfostrar dem brukar ofta få brister här. Att tiken uppfostrar valparna betyder aldrig att hon är arg eller gör valparna illa, hon uppfostrar dem bestämt, konsekvent och kärleksfullt, aldrig med irritation eller aggressivitet. Det råder aldrig några tveksamheter om vad som gäller och valparna blir trygga.
Snart börjar de också äta på egen hand och även här har vi vår egna filosofi, att valparna ska ha sin egna lilla skål att äta ur, för att se att alla får det som de behöver men ffa att de inte ska behöva känna konkurrens. Mat är överlevnad och en av de starkaste drifterna för våra hundar, varför det känns viktigt att de ska få äta i lugn och ro, inte behöva känna att någon försöker ta deras mat. Jag tror att det skapar trygghet för framtiden i dyl situationer och att hålla på och flytta bort, ställa tillbaka och konkurrera med en hund om deras mat tror jag är helt förkastligt och skapar problem som inte finns.
Nu är det också dags att börja ta emot valpbesök, så valparna får träffa mycket människor, vilket är väldigt viktigt och brukar uppskattas av de små. Även mammatik brukar tycka att det är trevligt med besök men man får ha i tankarna att även den snällaste tik kan vara lite beskyddande och att man ser till att ta emot besök jämt fördelat för att möjligaste mån skapa lugn för tiken. Var och en ska ju hitta ett eget hem, en familj som vill ta hand om och älska dem resten av deras liv. Vår ambition är alltid att hitta ett livslångt hem till dem men ibland händer saker och ting i livet och någon hund behöver nytt hem, då kommer vi hjälpa till, efter bästa förmåga, att hitta detta. Dock innan man bestämmer sig för en yster dobermannvalp bör man fundera på om denna ras verkligen passar en som person. Är jag en lugn, trygg och stabil person som gillar utmaningar, en aktiv människa som trots väder gillar att gå ut och promenera. Som trots -20 grader sätter på mig kängorna, ställer mig på första bästa, plogade parkeringsplats och tränar lydnad, bara för att det är så jäkla kul och för att min hund behöver träning, och för att vi älskar att göra saker tillsammans, då kan vi snacka vidare;-)
När valparna flyttat då är det viktigt för oss att vi håller kontakten med varandra. För oss är det alltid "vår" valp och vi vill veta att allt går bra för dem. Vi finns här, i både med- och motgång. Vid cirka ett års ålder ska de också göra MH och även höftledsröntgas, för att kunna utvärdera kullen. Det är en överenskommelse vi gör med våra valpköpare och något som vi litar på att de kommer att följa. De flesta valpar flyttat mellan 8-10 veckor. Blir det någon eftersläntrare kvar hos oss så kommer den flytta in med våra övriga hundar, sova tillsammans med oss, promenera med oss och för att den inte ska komma efter så börjar vi också socialträna den lite extra mycket. Det brukar aldrig vara några problem, efter någon vecka har även denna valp acklimatiserat sig i sitt nya hem och snart "glömt" oss uppfödare. Glöm inte att vi uppfödare bara gjort det allra första, använt i vårt tycke bra avelsdjur och hanterat valparna efter den filosofi som vi tror är rätt. När valpen kommer hem till er får ni hem en bebis, ingen "färdig" hund och det är er sak att förvalta den vidare. Senaste forskningen pekar på att det är 30%/70%, dvs 30% gener och påverkan av uppfödaren och 70% påverkan efter att valpen flyttat, vad den kommer utvecklas till för individ. Det kan vara bra att ha i åtanke, att ni i princip kan få den hund ni själv vill/skapar.
Tycker du att ovanstående stämmer in/passar med din filosofi, välkommen att höra av dig.